Att gradera ondskan

I Sverige har det efter det senaste terrorattentatet i Paris gjorts försök att särskilja attentatet mot Charlie Hebdo tidigare i år gentemot det nuvarande attentatet i fredags. Vissa hävdar att det förstnämnda var ett politiskt attentat mot en religionskritisk tidskrift och det sistnämnda ett verkligt terrordåd mot franska medborgare.

Inget kan dock vara mer felaktigt eftersom det förstnämnda attentatet både i Paris och Köpenhamn även riktade sig mot judar som etnicitet. Anser man förövrigt att religionskritiker och judar är ett mer legitimt mål än mot oskyldiga franska medborgare befinner man sig på ett sluttande plan. I grunden handlar det om en relativisering som saknar motstycke i ett moraliskt perspektiv.

Att gradera terror, förtryck och ondska utifrån vilka grupper som utsätts påminner om nazismens moraletik där man systematiskt rättfärdigade mördandet av en viss etnicitet på det mest bestialiska sätt genom att hänvisa till bevarandet av en överlägsen ras. Islamisterna gör dock ingen skillnad på rätt ras och rätt religiös övertygelse i förhållande till folkgruppen judar.

Islamisterna bevarar sålunda nazisternas idétradition angående utrotandet av alla etniska judar samtidigt som de förstärker samma barbariska idéer genom att även inkludera alla så kallade otrogna. Där har vi vänsterns dilemma i ett nötskal när de omhuldar viktiga begrepp som jämlikhet, likhet inför lagen och mänskliga rättigheter samtidigt som de betraktar islamistisk terror som en befrielsekamp mot västvärlden förmodade ondska genom sin postkolonialistiska världsbild.

När vänstern snarare söker förklaringsmodeller och ansvarsutkrävande i fransk politik glömmer man vilka högtstående värden och principer som frankrike står för. Det är synen på människan som en okränkbar individ med självklara fri- och rättigheter, inte som tillhörande ett kollektiv med rättigheter som utgår ifrån religiös och etnisk bakgrund. Det är synen på den franska sekulära staten som överordnad religiösa och politiska särintressen. Det är ett synsätt som vi alla borde omhulda om vi önskar att leva i ett civiliserat och demokratiskt samhälle.

Visst existerar det en svensk kultur

Ett välmående folk är helt beroende av sunda fri- och rättigheter som exempelvis yttrandefrihet och rätten att välja sina egna styresmän. Det är också en självklar rätt till stolthet över en viss kultur som inte förnekar mänskliga rättigheter utan snarare uppmuntrar människors likhet inför lagen, jämställdhet mellan kön, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning. Det handlar ytterst om ett rättssäkert och civiliserat samhälle.

Men i Sverige förnekas förekomsten av svensk kultur av vissa opinionsbildare, politiker och proffstyckare av den enkla orsaken att den ibland har ett utländskt ursprung. Utifrån samma logik måste man i så fall också hävda att det inte heller existerar ett svenskt språk eftersom vi har flera utländska låneord. Men existerar det överhuvudtaget någon kultur som saknar främmande inslag?

Erkännandet av en svensk kultur sker inte på bekostnad av någon annans. Däremot kan jämförelsen mellan olika kulturer ibland utfalla till någon annans nackdel. Men i ett samhälle där en sund ide- och civilisationskritik är en väsentlig del av utvecklingen är det en helt avgörande och omistlig del för en god civilisationsbyggnad.

Påståendet att det inte existerar en svensk kultur bygger i grunden på en missriktad välvilja gentemot alla invandrare i ett mångkulturellt samhälle. Men det är samtidigt ett hot mot samma mångkulturella samhälle vi eftersträvar eftersom samma människor inte vet vad de ska integreras i. Det skapar endast förvirring och bidrar till att samhället splittras upp i enklaver med olika normer, lagar och förordningar.

Den postmoderna kulturrelativismen som utgår ifrån att man inte kan kritisera andra kulturer utifrån, utan endast inifrån, är en misstolkning av Einsteins vetenskapliga relativitetsteori där den också förutsätts gälla även i andra irrelevanta sammanhang. Det är ett felslut av episka dimensioner med ödesdigra konsekvenser.

Dagens polariserade samhällsklimat stjälper mer än det hjälper. Den delar upp människor i vi och dom. Å ena sidan nationalisternas krav på konformitet och assimilation, och å andra sidan värdenihilisternas och anarkisternas krav på nationalstatens avskaffande.

I det läget är det viktigt att hålla i minnet att nationalstaten är en förutsättning för självbestämmande och demokrati. Den byråkrati som följer skapar samtidigt ett rättssäkert samhälle som garanterar den mest ödmjuka lika mycket som den mest krävande, helt oavsett hudfärg, ursprung och etnicitet.

Det sekulära samhället garanterar fred och inkludering oavsett livsåskådning

I sin artikel på Samtiden den 15/4 ondgör sig Nasrin Sjögren över den så kallade religiösa ateismen. Till synes helt oreflekterat anser hon att ateister är bärare av vissa värderingar, trossatser och normer, samt tror på en vidskeplig världsbild på samma sätt som andra religiösa. Men ateister har endast det gemensamt att de just inte tror på några gudar och vidskepligheter.

Som ett bevis på ateisternas förmodade ondska nämner hon att kommunismen är en ateistisk religion som har förtryckt alla troende och mördat 100 miljoner människor. Men kommunismen var inte endast intolerant och förtryckande mot religiösa människor utan alla som hade en avvikande politisk uppfattning. Där mördades även liberaler, nationalister och konservativa helt oavsett om de var troende eller ateister.

Nasrin Sjögren beklagar – med all rätt – islamisternas mord och förtryck av kristna i vår omvärld. Det är fruktansvärt och måste fördömas och motarbetas på alla sätt. Men samtidigt delar hon islamisternas världsbild med sitt försvar av kristnas fördömande och stigmatisering av homosexuella. Det är en logisk kullerbytta av oanade proportioner. Hennes inkonsekventa och absurda världsbild blir komplett när hon samtidigt anklagar muslimer för samma intoleranta livssyn mot homosexuella.

Men varken ateister eller homosexuella utgör ett hot mot kristendomen. Det är varken ateister eller homosexuella som mördar kristna människor. Avkristnandet av Sverige och Västvärlden beror snarare på fri åsiktsbildning där rationella argument övertrumfar irrationella. Det beror uteslutande på att i en öppen och fri debatt är människor mer benägna att tro på en naturlig värld och inte en onaturlig.

Nasrin Sjögrens största felslut är förmodligen när hon attackerar det sekulära samhället och betraktar det som det största hotet mot religiösa världsbilder. Dock sågar hon därmed av samma gren hon själv sitter på. Det är just bristen på sekularism i muslimska länder som ligger till grund för mord och förtryck av hennes trosfränder. När en viss religion, eller uttolkning av en viss religion, upphöjs till statlig norm uppstår samtidigt ett statligt sanktionerat förtryck av andras livsåskådningar.

Det sekulära samhället är i själva verket den bästa garanten för att alla människor ska kunna leva under samma tak eftersom det innebär en stat som inte tar ställning i livsåskådningsfrågor. Det innebär en statsbildning som är opartisk och neutral i förhållande till människors religiösa inriktning eller brist på densamma. Det innebär ett inkluderande, och inte exkluderande, samhälle där alla kan känna samma förtroende och respekt för offentliga institutioner.

Religionskritik är en förutsättning för utveckling och välfärd

Allt tal om att muslimer blir kränkta över en skämtteckning av profeten är en grov missuppfattning. En rättrogen muslim reagerar mot detta för att koranen säger att kritik av islam och profeten inte är tillåtet. Det är alltså en del av själva trossystemet. Muslimer upplever snarare ett brott mot sina religiösa övertygelser än en personlig förolämpning.

Islam har en inbyggd försvarsmekanism som förhindrar en sund reformering i form av blasfemilagar. Men låt oss göra tankeexperimentet att Marx i sina skrifter hade deklarerat att det är brottsligt att kritisera kommunismen och honom själv. Skulle vi då undvikit att göra karikatyrteckningar av honom av respekt för hans anhängare? Skulle vi då undvikit att kritisera hans politiska manifest? Hade vi då argumenterat för att man inte kan förolämpa 1.5 miljarder kineser?

Den dagen man gör avsteg från en sund ide- och civilisationskritik endast för att vissa religiösa idésystem har ett inbyggt förbud mot kritik så spelar man inte längre på demokratins och yttrandefrihetens planhalva utan på den dogmatiska och totalitära. Idkar man självcensur i förhållande till islamska tabun har man samtidigt underkastat sig islamska blasfemilagar.

Islam har både politiska, vetenskapliga och moraliska anspråk. Dessa är lika gamla som islam självt och i stort behov av modernisering. De mördade journalisterna och karikatyrtecknarna i Paris var ortodoxins murbräcka och sekulärhumanismens förespråkare. De slog uppåt mot religiösa auktoriteter som ur livets alla aspekter utövade sin makt över många människor. De satte individen framför religionen och mänskliga rättigheter framför religiösa dogmer och sedvänjor.

Att utgå ifrån att muslimer är speciellt lättkränkta är direkt kontraproduktivt och ger endast näring åt rasistiska krafter. Det skapar en bild av att muslimer har särskilda förutsättningar och behov. Ett ifrågasättande av islams trossatser och sedvänjor gynnar och befriar framförallt muslimerna själva. Att fritt kunna vädra sina åsikter och ifrågasätta osunda värderingar är en förutsättning för samhällets och människans utveckling. Låt oss hjälpa muslimerna med detta i den fria och liberala västvärlden utan att ge vika för hot och våld.

Endast en förutsättningslös och öppen debatt kan bygga det goda samhället

Terrorattacken i Köpenhamn följer samma mönster som i Paris för en månad sedan. Först attackerar man förespråkare för det fria ordet och sedan judarna. Utser man Lars Vilks till ett lika stort hot som militanta och våldsbenägna terrorister måste man samtidigt ställa sig frågan om han även står bakom judehatet?

Yttrandefriheten skyddar individer och grupper genom lagar mot förtal och hets mot folkgrupp. Den skyddar däremot inte ideologier, religioner och människors personliga övertygelser. Det är en mänsklig rättighet som tar avstamp i liberala och humanistiska värderingar.

Yttrandefriheten tillför oss nya perspektiv och infallsvinklar om världen utifrån personliga erfarenheter. Just därför är den så viktig för att nyansera vår världsbild och skaffa oss ny kunskap. Den är sålunda en förutsättning för människans och samhällets utveckling.

Att gradera yttrandefriheten utifrån en moralisk skala blir därför direkt kontraproduktivt. Anser man som journalist, politiker, åsiktselit eller proffstyckare att vissa åsikter och meningsyttringar är mer värda än andra har man antagit rollen som upplyst despot och allseende gud. En åsikt kan endast värderas utifrån sakliga och relevanta argument. Våld, hot, personangrepp eller demonisering av meningsmotståndare är inget argument utan en skrämseltaktik. Det kan möjligen skrämma människor till tystnad men aldrig övertyga någon. Människor kan endast övertygas av rationella argument.

Det är en metod som praktiseras av diktaturer och repressiva regimer och hör inte hemma i en demokrati med fri åsiktsbildning. Det är en destruktiv metod som inte utvecklar människa och samhälle utan för oss bakåt i utvecklingen. Endast en förutsättningslös och öppen debatt kan bygga det goda samhället av och för människor.

Stigmatiserar man islamkritiker som Lars Vilks delar man samma värdegrund som intoleranta muslimer. Då bidrar man till att legitimera blodiga terrordåd mot samma människor. Då anser man i sin intolerans och sitt åsiktsförtryck att man har ett tolkningsföreträde och sitter på den enda korrekta sanningen om världen.

Vinklingen sätter dagordningen

Samhällsdebatten formas av journalisternas personliga övertygelser. Den subjektiva världsbilden sätter agendan för urvalet av exempelvis reportage, debattartiklar och recensioner.

I Sverige beskylls ofta journalister för en vänsterpolitisk agenda i sin nyhetsrapportering. Professor Kent Asp vid Göteborgs universitet har i sin bok Svenska journalister 1989 – 2011 undersökt journalisternas politiska hemvist. Den påvisade att två tredjedelar av journalistkåren röstade på det röd-gröna blocket och i synnerhet på partierna till vänster om socialdemokratin.

Public service media som SVT och SR hade en ännu större förskjutning åt vänster. Journalistkåren tycks gå i otakt med allmänheten på ett flagrant sätt. I Norge är läget detsamma som i Sverige. Där visade en motsvarande kartläggning i mediaundersökelsen 2013 att journalisternas sympatier för blocken inte skiljer sig från de svenska.

I den norska undersökningen svarade 60 % av journalisterna att deras politiska syn avspeglades i deras arbete. Bland stortingspolitikerna svarade på samma sätt 71% att journalisterna sätter den politiska dagordningen i landet. Endast 5% av journalisterna hade förtroende för webben samtidigt som 11% av befolkningen hade det generellt.

Journalistens främsta uppdrag är att granska makten och ge en rättvis bild av världen i sin nyhetsrapportering. Därmed blir det naturligt att de tar parti för svaga grupper och enskilda individer när de kommer i konflikt med olika myndigheter, företag och beslutsfattare. På så sätt är en solidarisk livssyn med ett utpräglat rättvisetänkande av godo och en förutsättning för journalistiskt skrivande.

Problemet uppstår först när journalisterna låter sin politiska övertygelse styra vinklingen av politiska fält som klimatpolitiken, Nato-frågan och energipolitiken. Samtidigt som folk i allmänhet har en positiv syn på exempelvis kärnkraft är journalisterna betydligt mer skeptiska. Där MP fick drygt 7% av rösterna i riksdagsvalet är det 41% av journalisterna som sympatiserar med dem.

Man frestas att spekulera i om allmänhetens stora misstro mot journalistkåren har ett sammanhang med detta förhållande. Väljer man att belysa viktiga nyheter och samhällsfrågor ur ett visst politiskt perspektiv, som inte återspeglar världsbilden hos allmänheten i stort, kan det vara lätt att istället söka information på nätet.

När traditionella media vinklar sitt budskap i en viss riktning är risken stor att webbmedia vinklar den åt rakt motsatt håll. På så sätt får vi en polariserad och destruktiv debatt där pendeln svänger mellan två ytterligheter. Människor med motsatta världsbilder kommer aldrig att förstå varandra. I ett sådant debattklimat försvinner den nyanserade och mångsidiga förklaringsmodellen som är nödvändig för att ta itu med samhällsproblemen och för att ge en rättvis bild av världen.

Åsa Romsons och Miljöpartiets kulturrelativism

Vid sitt tal i Almedalen inleder Åsa Romson från Miljöpartiet sitt tal med orden: ”Ramadan Karim” vilket fritt översatt betyder: må du ha en generös och välsignad ramadan. Men där Åsa Romson, och svensk media i allmänhet, okritiskt lyfter fram en islamisk sedvänja som uteslutande något positivt saknas en nyanserad syn på samma fenomen.

Åsa berörde även feminism och jämställdhet i sitt tal, men inte vad det religiösa påbudet Ramadan har för hälsokonsekvenser speciellt i förhållande till kvinnor och barn  Att kvinnor ska jobba heltid hemma på tom mage och vara vakna på natten för att laga mat och servera. Det betyder att små barn fysiskt och mentalt tvingas till att fasta. Det betyder mobbing, kränkningar och misshandel om barnet inte fastar eller bryter fastan. Det betyder piskning och annat straff även när vuxna inte fastar. Det är märkligt att Åsa Romson inte har hört om lärarnas oro för barnen i svenska skolor som har vittnat om sänkt koncentrationsförmåga för att klara av skolarbetet på tom mage.

Beröringsskräcken för islam har skapat ett samhällsklimat med dubbla måttstockar där man i ena fallet premierar vikten av sunda matvanor som innebär att man behöver sina måltider varje dag för att kunna klara av sitt arbete, vara fokuserad som student och må bra som människa. Men samma vetenskapliga och humanistiska syn på människans behov gäller tydligen inte i ett islamskt sammanhang. Där står politiker och media i samlad trupp och försvarar självsvält som man annars beskyller för att orsaka anorexia och bulimi. Där svenska företag subventionerar bruket av exempelvis rikskuponger för att de anställda ska kunna äta en god lunch varje dag och må bra, samt öka sin prestationsförmåga i sitt arbete, blir ramadan bokstavligt talat en helig ko som inte kan kritiseras.

Religionskritik bygger i allmänhet på kritik av religiösa sedvänjor som strider mot mänskliga rättigheter och som utgör ett hot mot människors liv och hälsa. Men i en slags missriktad välvilja för att inte gynna främlingsfientliga krafter  offrar man hellre muslimernas liv och hälsa genom att inte kritisera de medicinska nackdelarna med samma religiösa sedvänja.

Åsa Romson nämnde också i sitt tal den nya lagen om att barn med särskilda skäl ska få uppehållstillstånd och få stanna i Sverige som trädde i kraft den första juli i år. Gott så. Men varför nämnde hon inte lagen om kriminaliseringen av barn- och tvångsäktenskap som trädde i kraft samma dag. Varför nämnde hon inte hedersvåld överhuvudtaget i ett tal som till stor del handlade och feminism och jämställdhet? Varför denna beröringsskräck för främmande religioner och kulturer när flickor och pojkar bevisligen offras på religionens och kulturens altare?

I Sverige är det 70.000 ungdomar med utomvästlig bakgrund som fasar för att inte kunna välja sin egen livspartner. Borde inte dessa ungdomar ha en röst i debatten eller har Sverige svikit sina ideal om individens frihet till förmån för grupprättigheter? När grupprättigheter tillåts att ersätta individuella rättigheter har vi tagit ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Då har vi återvänt till det ståndssamhälle som vi en gång lyckades lösriva oss ifrån. Ett samhälle där människor istället sorterades utifrån grupptillhörighet och inte utifrån individuella förmågor, karaktär och personliga egenskaper.

Feminismen har övertrumfat liberalismen

Media har sin egen politiska agenda. Frågar man en journalist om Fi får man närmast ett entydigt svar: vi är alla feminister. Men feminism står i motsättning till liberalism där det inte är kön, hudfärg och etnicitet som står i centrum, utan individen.

Även om alla dessa preferenser är okränkbara kan man inte ersätta individualism med kollektivism. Det vore att dela upp människor utifrån olika egenskaper, förmågor och personliga förutsättningar endast utifrån mänskliga egenskaper.

Det finns ett ord för en sådan uppdelning av människor: apartheid. Att överhuvudtaget dela upp mänskligheten utifrån vissa mänskliga egenskaper är ett rasistiskt tänkande. Men det tycks inte bekymra Fi som ihärdigt framför sin tes om det patriarkala samhället där män av naturen undertrycker kvinnor i alla sammanhang.

Men om nu Fi står för jämställdhet med sin feministiska agenda varför accepterar man då inte det andra könet i form av maskulinitet? Där liberalismen står för allas likaberättigande står Fi följaktligen för kvinnors överhöghet framför män.

Uppdelningen av olika rättigheter och friheter har snarare en ideologisk utgångspunkt än en manlig biologisk sådan när det handlar om kvinnors frigörelse och mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar nästan uteslutande om religiösa och ideologiska förtecken med betoning på det förstnämnda.

Det handlar om en värdegrund som vi i Sverige i synnerhet, och Västeuropa i allmänhet, får med modersmjölken. Det handlar alltså om vår uppfostran och det vi lär oss i skolan redan som barn. Skolan har en normgivande uppgift som talar om allas lika värde och jämställdhet mellan könen.

Fi bygger upp en halmgubbe om det svenska patriarkala samhället utan att inse detta faktum samtidigt som de förnekar det så kallade hedersvåldet i andra kulturer och religioner. Deras politik är i grunden intolerant eftersom de gör skillnad på manligt och kvinnligt där det förstnämnda endast är behäftat med negativa egenskaper.

Deras inställning är direkt improduktiv i den mening att de jämställer ett svenskt kvinnoförtryck med ett hedersvåld som i grunden har en religiös förklaringsmodell med sina sexualneurotiska värderingar.

Det är alltså felaktigt att jämställa feminism med liberalism. Man kan inte vara feminist och liberal på samma gång. Vi liberaler måste kämpa för allas likaberättigande utan att ta hänsyn till människors olika egenskaper. Det är individen och inte kollektivet som är avgörande för ett samhälle som står för allas lika värde oavsett kön, hudfärg, etnicitet och sexuella preferenser.

Identitetspolitiken är en återvändsgränd

Vill man förhindra rasism och högerextremism duger det inte att klumpa ihop människor med en viss hudfärg och etnicitet med vissa behov och förutsättningar. Då måste man betrakta alla människor som sina likar.

Dagens integrationspolitik gör dessvärre alla invandrare en björntjänst genom sin exkluderade politik där man utesluter exempelvis obligatorisk undervisning i svenska av den enkla anledningen att utlänningar inte förutsätts vara lika studiebegåvade som etniskt svenska medborgare.

Önskar man ett samhälle där allas lika värde blir en norm måste man också behandla alla människor utifrån samma måttstock. Det är ett samhälle som inte skiljer på människors förmågor och innebyggda förutsättningar utan erkänner samma människors inneboende förutsättningar.

Att som idag polarisera debatten runt integrationspolitiken där högerextrema går hand i hand med identitetspolitikens apologeter förstärker en tro på invandrare som ett särskilt folk med särskilda behov. Det ger näring åt rasistiska föreställningar där invandrare snarare betraktas som ett kollektiv med givna förutsättningar och inte som individer med egna förmågor och naturliga förutsättningar.

Önskar man att på allvar möta de främlingsfientliga krafterna i svensk politik måste man erkänna behovet av en ny politik som jämställer invandrare med svenska. Då duger inte identitetspolitiken som metod. En politik som gör skillnad mellan människor bidrar till apartheid och främjar endast högerextrema krafter.

Vi behöver en ny integrationspolitik i Sverige som ger alla samma chanser. Vi måste kravställa invandrare på samma sätt som etniska svenskar i politiken för att uppnå en jämlikhet mellan människor. Det innebär inte att skapa så kallade ekonomiska frizoner utan att låta människor verka fritt i ett marknadsliberalt samhälle.

Där Sverigedemokraterna snarare önskar att bygga samhället utifrån kristna värderingar måste den liberala och socialistiska delen av det politiska Sverige vända sig mot samma förhållningssätt.

Det är det sekulära samhället som måste vara normbildande oavsett om det handlar om SD eller invandrade muslimer. Det är genom en konsekvent hållning till ett samhälle som är opartiskt och neutralt till olika livsåskådningar som Sverige har en chans att lyckas överleva som ett enat land med en välfärdspolitik som gagnar alla.

På så sätt överlever vi som ett land där individens fri- och rättigheter står över varje form av grupptänkande och klankultur. Där finner vi den västerländska historiens överlägsenhet framför alla andra kulturer.

Journalistens uppgift

Journalistens uppgift är – förutom att presentera nyheter på ett objektivt sätt – att vara banbrytande, ifrågasättande och i sann radikal anda bryta mot de barriärer som inte människan är betjänt med.

Mänskliga fri- och rättigheter är i journalistens ögon en förutsättning för människans frigörelseprocess. Det är en självklarhet att journalister är radikala från början eftersom huvudsyftet handlar om att förändra världen.

Dock följer det politiska intressen med samma radikalitet vilket inte minst återspeglas i journalisternas egna partisympatiseringar med 80 % åt vänsterblocket. I samma ögonblick som journalisterna blir politiska försvinner den humanistiska sidan av samma människor.

När vissa politiska doktriner ersätter den sekulära och demokratiska staten som en överordnad ideologi har vi som civilisation förlorat slaget. Då har gud stiftat lagarna och inte vi själva genom en icke-demokratisk ordning med folkvalda ombud.

Men när journalister kontroller sitt folk mer än makten försvinner förtroendet för journalistiken som en välbehövlig kraft. Den dagen som journalisterna försöker att uppfostra alla svenskar till att tycka som de själva vill så har journalistiken i Sverige förlorat sin ursprungliga roll.

När journalistiken snarare hämtar sin kraft utifrån personargument utan sakargument så försvinner förtroendet för journalistiken. När den vanliga journalisten försöker driva sin egen valrörelse så strider det mot principen om den oberoende journalisten.

Att låta journalister styra det politiska flödet är att låta vänstern sitta med en majoritet i riksdagen oavsett riksdagsmajoritet. Det är att överlåta kontrollen över demokratiska beslut till ett fåtal journalister på Södermalm som till synes styr opinionen i media.

Samma journalister bryter alltså i samma anda mot de mest självklara principerna som handlar om att rapportera hur det var, och hur det kunde varit. Samma journalister sviker sin egen tro på hur det annars kunde blivit.

När målgruppen för folket blir ett kriterium för journalistisk verksamhet så förändras bilden av media som en kraft där folket och inte makten blir föremål för medias bevakning. När sådant sker måste folket säga ifrån, och med rätta!