EU-landet Rumänien bär allena ansvaret för sina egna medborgare

På sistone har det blossat upp en debatt i Sverige om vem som har det yttersta ansvaret för andra EU-länders medborgare. Uppförandet av så kallade kåkstäder i Stockholms förorter upprör känslorna i vinterkylan. Det är oundvikligt att man som en empatisk medmänniska önskar att förbättra livsvillkoren för uteliggare och högst bristande bostadsförhållanden.

Frågan är endast vem som bär det yttersta ansvaret för detta och vem som ska avkrävas ansvar. Bör ansvaret vila på svenska skattebetalare eller det EU-land där människorna kommer ifrån? Enligt EU-avtalet torde saken vara glasklar. Alla medlemsländer inom EU har ett exklusivt ansvar för sina egna medborgare.

I ett välfärdssamhälle betalas socialförsäkringarna via skattsedeln på samma sätt som U-landsbistånd. På så sätt visar vi solidaritet med svaga grupper och länder. Men i takt med utländska tiggare som bygger kåkstäder i Sverige ställs vår solidaritet på prov med svaga grupper genom att de faller mellan två stolar.

De är inte svenska medborgare som omfattas av socialförsäkringarna och deras hemland ligger inom EU som på motsvarande sätt inte är tillräckligt fattigt för att emotta U-landsbidrag. De är oftast romer och ett resandefolk vars kultur sanktionerar ett kringflackande liv. De saknar av samma skäl ofta både utbildning och jobb som endast kan tillfredsställas genom en bofast livsstil.

Den fria rörligheten inom EU är inte absolut. Den omfattas av regler som säger att man kan tillbringa högst tre månader i ett annat land om man inte har fått arbete dessförinnan. Den ger inte heller rätt att bygga hälsovådliga kåkstäder utan byggnadstillstånd. Det faktum att det är fattiga medborgare från andra EU-länder som bryter mot dessa regler förändrar inte detta förhållande.

Ett civiliserat samhälle med en solidarisk välfärdsstat bygger på regler och skattefinansierad trygghet för svaga grupper och länder. Förstår man inte betydelsen av att regler och lagar upprätthålls förstår man inte heller samma byråkrati som garanterar den mest ödmjuka människan samma fri- och rättigheter som den mest krävande.

Att frångå principen om att välfärden ska vara skattefinansierad till förmån för ett tiggerisystem är likaså att lägga ansvaret för ett socialt skyddsnät som inte är en rättighet utan som i högsta grad är godtyckligt genom givarens ambition och förmåga. Att Rumäniens fattiga människor förtjänar ett minimum av social trygghet är obestridligt. Men lägg ansvaret där det hör hemma, alltså i den rumänska staten och inte den svenska. Svenska skattebetalare tar redan sitt ansvar för egna medborgare och fattiga länder.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s