Media har behandlat Omar Mustafa affären på ett korrekt sätt

Kritiken mot Omar Mustafa har försiggått i en tro på demokratiska värderingar där mänskliga rättigheter har varit den drivande kraften. Socialdemokraterna har prioriterat allas lika värde och likhet inför lagen framför religiösa dogmer som utesluter homosexuella ur samhällsgemenskapen samt kvinnors underkastelse inför mannen. Men samtidigt har röster höjts som försvarar Omar Mustafa som en politisk kraft inom socialdemokratin.

Dessa krafter har argumenterat för att även muslimer har rätt att medverka inom den politiska sfären. Dock existerar det gott om muslimer inom politiken vars värderingar inte bör förväxlas med det Islamiska förbundets koppling med det Muslimska brödraskapets islamistiska ambitioner. Omar Mustafa var trots allt en företrädare för ett förbund som medvetet har bjudit in talare med en högst tveksam agenda i förhållande till antisemitism och homofobi. Detta hade naturligtvis varit förståeligt om samma talare hade blivit inbjudna till en debatt med representanter för moderata och toleranta tankesätt. Så var dock inte fallet, samma talare fick tala obehindrat om sin syn på islam utan motstånd.

Försvararna av Omar Mustafa tycks tänka i termer av grupprättigheter utan att förstå att vi lever i ett individbaserat samhälle med individuella fri- och rättigheter med en sekulär lagstiftning som tar avstamp i just samma rättigheter. De tycks förhålla sig till en världsbild där demokratisk representation av invandrare måste utgöras av religiösa företrädare och inte i invandrarnas individuella önskemål. Det är ett tankesätt som vi tidigare har mött i form av moderaternas rekrytering av Abdirizak Waberi och miljöpartiets dito av Mehmet Kaplan till riksdagsmän i Sveriges högsta beslutande organ som båda två är hämtade från Islamiska förbundet respektive Sveriges unga muslimer som har samma koppling till Muslimska brödraskapet.

Det måste vara acceptabelt att i likhet med Omar Mustafa rikta motsvarande kritik även mot dessa utan att, i likhet med den antirasistiska organisationen Expo och Mona Sahlin, utsättas för det debattdödande epitetet islamofob. Abdirizak Waberi har trots allt förespråkat månggifte, kroppsbestraffning av kvinnor inom äktenskapet, samt en konservativ syn på att ungdomar inte bör dansa tillsammans till musik, på samma sätt som Mehmet Kaplan har bjudit in motsvarande islamistiska antisemiter som talare, utan en nyanserad debatt om vad samma talare egentligen står för. Frågan är alltså hur demokratin är betjänt av att de politiska partierna rekryterar religiösa företrädare till politiska toppbefattningar, där man med goda skäl kan ifrågasätta huruvida samma människor egentligen agerar utefter en islamistisk agenda i sin politiska gärning, istället för att följa sekulära principer och representera moderata muslimer.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s