Feminismen har övertrumfat liberalismen

Media har sin egen politiska agenda. Frågar man en journalist om Fi får man närmast ett entydigt svar: vi är alla feminister. Men feminism står i motsättning till liberalism där det inte är kön, hudfärg och etnicitet som står i centrum, utan individen.

Även om alla dessa preferenser är okränkbara kan man inte ersätta individualism med kollektivism. Det vore att dela upp människor utifrån olika egenskaper, förmågor och personliga förutsättningar endast utifrån mänskliga egenskaper.

Det finns ett ord för en sådan uppdelning av människor: apartheid. Att överhuvudtaget dela upp mänskligheten utifrån vissa mänskliga egenskaper är ett rasistiskt tänkande. Men det tycks inte bekymra Fi som ihärdigt framför sin tes om det patriarkala samhället där män av naturen undertrycker kvinnor i alla sammanhang.

Men om nu Fi står för jämställdhet med sin feministiska agenda varför accepterar man då inte det andra könet i form av maskulinitet? Där liberalismen står för allas likaberättigande står Fi följaktligen för kvinnors överhöghet framför män.

Uppdelningen av olika rättigheter och friheter har snarare en ideologisk utgångspunkt än en manlig biologisk sådan när det handlar om kvinnors frigörelse och mänskliga fri- och rättigheter. Det handlar nästan uteslutande om religiösa och ideologiska förtecken med betoning på det förstnämnda.

Det handlar om en värdegrund som vi i Sverige i synnerhet, och Västeuropa i allmänhet, får med modersmjölken. Det handlar alltså om vår uppfostran och det vi lär oss i skolan redan som barn. Skolan har en normgivande uppgift som talar om allas lika värde och jämställdhet mellan könen.

Fi bygger upp en halmgubbe om det svenska patriarkala samhället utan att inse detta faktum samtidigt som de förnekar det så kallade hedersvåldet i andra kulturer och religioner. Deras politik är i grunden intolerant eftersom de gör skillnad på manligt och kvinnligt där det förstnämnda endast är behäftat med negativa egenskaper.

Deras inställning är direkt improduktiv i den mening att de jämställer ett svenskt kvinnoförtryck med ett hedersvåld som i grunden har en religiös förklaringsmodell med sina sexualneurotiska värderingar.

Det är alltså felaktigt att jämställa feminism med liberalism. Man kan inte vara feminist och liberal på samma gång. Vi liberaler måste kämpa för allas likaberättigande utan att ta hänsyn till människors olika egenskaper. Det är individen och inte kollektivet som är avgörande för ett samhälle som står för allas lika värde oavsett kön, hudfärg, etnicitet och sexuella preferenser.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Identitetspolitiken är en återvändsgränd

Vill man förhindra rasism och högerextremism duger det inte att klumpa ihop människor med en viss hudfärg och etnicitet med vissa behov och förutsättningar. Då måste man betrakta alla människor som sina likar.

Dagens integrationspolitik gör dessvärre alla invandrare en björntjänst genom sin exkluderade politik där man utesluter exempelvis obligatorisk undervisning i svenska av den enkla anledningen att utlänningar inte förutsätts vara lika studiebegåvade som etniskt svenska medborgare.

Önskar man ett samhälle där allas lika värde blir en norm måste man också behandla alla människor utifrån samma måttstock. Det är ett samhälle som inte skiljer på människors förmågor och innebyggda förutsättningar utan erkänner samma människors inneboende förutsättningar.

Att som idag polarisera debatten runt integrationspolitiken där högerextrema går hand i hand med identitetspolitikens apologeter förstärker en tro på invandrare som ett särskilt folk med särskilda behov. Det ger näring åt rasistiska föreställningar där invandrare snarare betraktas som ett kollektiv med givna förutsättningar och inte som individer med egna förmågor och naturliga förutsättningar.

Önskar man att på allvar möta de främlingsfientliga krafterna i svensk politik måste man erkänna behovet av en ny politik som jämställer invandrare med svenska. Då duger inte identitetspolitiken som metod. En politik som gör skillnad mellan människor bidrar till apartheid och främjar endast högerextrema krafter.

Vi behöver en ny integrationspolitik i Sverige som ger alla samma chanser. Vi måste kravställa invandrare på samma sätt som etniska svenskar i politiken för att uppnå en jämlikhet mellan människor. Det innebär inte att skapa så kallade ekonomiska frizoner utan att låta människor verka fritt i ett marknadsliberalt samhälle.

Där Sverigedemokraterna snarare önskar att bygga samhället utifrån kristna värderingar måste den liberala och socialistiska delen av det politiska Sverige vända sig mot samma förhållningssätt.

Det är det sekulära samhället som måste vara normbildande oavsett om det handlar om SD eller invandrade muslimer. Det är genom en konsekvent hållning till ett samhälle som är opartiskt och neutralt till olika livsåskådningar som Sverige har en chans att lyckas överleva som ett enat land med en välfärdspolitik som gagnar alla.

På så sätt överlever vi som ett land där individens fri- och rättigheter står över varje form av grupptänkande och klankultur. Där finner vi den västerländska historiens överlägsenhet framför alla andra kulturer.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Journalistens uppgift

Journalistens uppgift är – förutom att presentera nyheter på ett objektivt sätt – att vara banbrytande, ifrågasättande och i sann radikal anda bryta mot de barriärer som inte människan är betjänt med.

Mänskliga fri- och rättigheter är i journalistens ögon en förutsättning för människans frigörelseprocess. Det är en självklarhet att journalister är radikala från början eftersom huvudsyftet handlar om att förändra världen.

Dock följer det politiska intressen med samma radikalitet vilket inte minst återspeglas i journalisternas egna partisympatiseringar med 80 % åt vänsterblocket. I samma ögonblick som journalisterna blir politiska försvinner den humanistiska sidan av samma människor.

När vissa politiska doktriner ersätter den sekulära och demokratiska staten som en överordnad ideologi har vi som civilisation förlorat slaget. Då har gud stiftat lagarna och inte vi själva genom en icke-demokratisk ordning med folkvalda ombud.

Men när journalister kontroller sitt folk mer än makten försvinner förtroendet för journalistiken som en välbehövlig kraft. Den dagen som journalisterna försöker att uppfostra alla svenskar till att tycka som de själva vill så har journalistiken i Sverige förlorat sin ursprungliga roll.

När journalistiken snarare hämtar sin kraft utifrån personargument utan sakargument så försvinner förtroendet för journalistiken. När den vanliga journalisten försöker driva sin egen valrörelse så strider det mot principen om den oberoende journalisten.

Att låta journalister styra det politiska flödet är att låta vänstern sitta med en majoritet i riksdagen oavsett riksdagsmajoritet. Det är att överlåta kontrollen över demokratiska beslut till ett fåtal journalister på Södermalm som till synes styr opinionen i media.

Samma journalister bryter alltså i samma anda mot de mest självklara principerna som handlar om att rapportera hur det var, och hur det kunde varit. Samma journalister sviker sin egen tro på hur det annars kunde blivit.

När målgruppen för folket blir ett kriterium för journalistisk verksamhet så förändras bilden av media som en kraft där folket och inte makten blir föremål för medias bevakning. När sådant sker måste folket säga ifrån, och med rätta!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Solidariteten måste vara dubbelriktad

Vi pratar oss varma över solidaritet med utsatta grupper och länder. Men vilkens slags solidaritet utverkas i exempelvis Pakistan där nästan ingen betalar skatt? Vilken slags solidaritet utvisas i alla korrupta länder där rättvisa stavas pengar och inte rättfärdighet? Vilken slags solidaritet utvisas i Mellanöstern och Afrika där individen underkastas kollektivet, staten och diktatorer?

Sann solidaritet utverkas i stater där beskattningsrätten medger en omflyttning av resurser mellan starka och svaga krafter. Men i samma stater avkrävs ansvar för både givare och tagare. Så fungerar exempelvis arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen där även den arbetslösa och den sjuka har ett egenansvar för att försörja sig själv och genomgå behandling för att bli frisk.

Att genom migration lösa världsproblemen är en meningslös metod. Världsproblemen kan endast lösas lokalt. De löses genom ett erkännande av en fördelningspolitik som endast staten kan besörja, och inte genom kollektivistiska sammanslutningar i klansamhällen. När gruppen, klanen och stammen får ansvar för den enskildas väl och ve får den också ensamrätt på individens fri- och rättigheter.

Dagens migrations- och integrationspolitik blundar för de mest fundamentala förutsättningar som måste råda för att samma solidaritet mellan människor ska kunna överleva. När man föreslår skattefria zoner i så kallade utanförskapsområden undermineras samma principer som gör det möjligt att bedriva en sund och mänsklig politik. När människors ursprung, religion och etnicitet blir det avgörande kriteriet för integrationspolitiken så urholkas iden om människan som en unik varelse med individuella förmågor, karaktär och personliga egenskaper.

När man försöker lösa världsproblemen utan att medvetandegöra basala insikter om att solidaritet måste vara dubbelriktad, och inte enkelriktad, så vidareför man en livssyn som stöder ett grupptänkande, och inte ett nationellt ansvar för individens behov och förutsättningar. Då har man för länge sedan övergett tron på det övergripande samhället som ett naturligt skydd mot existentiella hot och övergrepp.

Att överge en nationell strategi till skydd för individens väl och ve är att överlämna ansvaret till klansamhällets godtycklighet och normativa värderingar som inte är sanktionerat av välfärdstatens och det humanitära samhällets krav på mänskliga rättigheter. Då upphör civilisationen att upphöra som vi känner den i ett modernt och frihetligt samhälle.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När ska Sverige börja försvara sina egna värderingar?

Det är intressant hur Sverige spelar en avgörande roll i förhållande till förtryckande stater och tar emot 100.000-tals nya invandrare varje år genom att vi är ett solidarisk land med ett solidariskt folk. Det är högst intressant att samma solidariska och humanistiska värderingar vänds emot det svenska samhället när bristen på bostäder och jobb resulterar i ett integrationspolitiskt fiasko.

Är det möjligen så att verkligheten sätter stopp eller är vi rasister i sann mening genom en slags blodskuld när vi inte kan erbjuda vad verkligheten sätter stopp för? Är det egentligen inte så att mottagandet av 1.1 miljoner invandrare sedan millenniumskiftet har brukat upp bostadsreserven?

Måste vi starta upp ett nytt Milljonprogram i form av bostadsbyggande för att tillfredsställa samma invandringspolitik som vi är vana vid sedan 15 år tillbaka? Och måste samma bostäder fylla människor som enligt regeringens egen utredning tar åtta år i genomsnitt för att komma i arbete?

Är den politiska mångkulturalismen en sådan överordnad ideologi att vi blundar för nackdelarna med en ohämmad invandring som i praktiken är en fri invandring? Är det verkligen så illa att debattklimatet i Sverige har strypts så hårt att svenska värderingar i form av jämställdhet mellan könen inte får en självklar röst?

I Sverige har vi en tradition av religionskritik. Det har dock utarmats under senare år i takt med en muslimsk invandring. Men samma religionskritik som har befriat människan har idag blivit ett incitament för att begränsa samma människa.

När identitetspolitiken en gång förklarades som rasistisk har den idag kommit tillbaka med full kraft. Där finns inga nyanser. Verkligheten målas i svartvitt. Där blir den mest konstruktiva kraften som föreslår lösningar snarare ett hot och inte en tillgång. Där blir inte upplysningens vänner som förespråkar likhet inför lagen en belöning, utan en belastning.

När den allmänna attityden är att människor ska särbehandlas utifrån kön, etnicitet och religiös tillhörighet kommer det demokratiska samhället att rämna som bygger på motsatsen. När religiösa grupper kräver särlagstiftning försvinner yttrandefriheten som bygger på att blasfemilagar inte hör hemma i samma demokrati.

När samma framgångssaga som har byggt det svenska samhället i form av jämställdhet och rationellt beslutsfattande inte längre får näring och support degenereras samhället. Då förflyttas vi åtskilliga år tillbaka på människan långa väg till det vi kallar för civilisation.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

EU-landet Rumänien bär allena ansvaret för sina egna medborgare

På sistone har det blossat upp en debatt i Sverige om vem som har det yttersta ansvaret för andra EU-länders medborgare. Uppförandet av så kallade kåkstäder i Stockholms förorter upprör känslorna i vinterkylan. Det är oundvikligt att man som en empatisk medmänniska önskar att förbättra livsvillkoren för uteliggare och högst bristande bostadsförhållanden.

Frågan är endast vem som bär det yttersta ansvaret för detta och vem som ska avkrävas ansvar. Bör ansvaret vila på svenska skattebetalare eller det EU-land där människorna kommer ifrån? Enligt EU-avtalet torde saken vara glasklar. Alla medlemsländer inom EU har ett exklusivt ansvar för sina egna medborgare.

I ett välfärdssamhälle betalas socialförsäkringarna via skattsedeln på samma sätt som U-landsbistånd. På så sätt visar vi solidaritet med svaga grupper och länder. Men i takt med utländska tiggare som bygger kåkstäder i Sverige ställs vår solidaritet på prov med svaga grupper genom att de faller mellan två stolar.

De är inte svenska medborgare som omfattas av socialförsäkringarna och deras hemland ligger inom EU som på motsvarande sätt inte är tillräckligt fattigt för att emotta U-landsbidrag. De är oftast romer och ett resandefolk vars kultur sanktionerar ett kringflackande liv. De saknar av samma skäl ofta både utbildning och jobb som endast kan tillfredsställas genom en bofast livsstil.

Den fria rörligheten inom EU är inte absolut. Den omfattas av regler som säger att man kan tillbringa högst tre månader i ett annat land om man inte har fått arbete dessförinnan. Den ger inte heller rätt att bygga hälsovådliga kåkstäder utan byggnadstillstånd. Det faktum att det är fattiga medborgare från andra EU-länder som bryter mot dessa regler förändrar inte detta förhållande.

Ett civiliserat samhälle med en solidarisk välfärdsstat bygger på regler och skattefinansierad trygghet för svaga grupper och länder. Förstår man inte betydelsen av att regler och lagar upprätthålls förstår man inte heller samma byråkrati som garanterar den mest ödmjuka människan samma fri- och rättigheter som den mest krävande.

Att frångå principen om att välfärden ska vara skattefinansierad till förmån för ett tiggerisystem är likaså att lägga ansvaret för ett socialt skyddsnät som inte är en rättighet utan som i högsta grad är godtyckligt genom givarens ambition och förmåga. Att Rumäniens fattiga människor förtjänar ett minimum av social trygghet är obestridligt. Men lägg ansvaret där det hör hemma, alltså i den rumänska staten och inte den svenska. Svenska skattebetalare tar redan sitt ansvar för egna medborgare och fattiga länder.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett ateistiskt försvarstal

Antitesen till det gammalgrekiska ordet för troende (teist) är ateist (icke-troende). På samma sätt är antitesen till kunskap (gnosis) agnosis (okunskap). Ateisten markerar alltså sitt ställningstagande mot en gudstro och en trosuppfattning som bygger på vidskeplighet.

Idag tycks det dock råda en bred enighet om att begreppet agnostiker skulle vara en mer passande och intellektuellt hederlig beteckning för alla icke-religiösa människor. Inget kan dock vara mer felaktigt och kontraproduktivt.

Det är nämligen inte möjligt att erkänna en kunskapsbrist i ett fiktivt ämne som varken kan falsifieras eller verifieras. Det är endast ett sätt att underminera en sund religionskritik där religionens apologeter inte behöver bevisa sin tes och underställas rationell kritik. Det kristna påbudet att kvinnor ska hålla tyst i församlingen gäller i än högre grad för icke-troende.

Det är ett synsätt med dubbla måttstockar där den som gör ett påstående inte längre har en bevisbörda emedan tesens kritiker effektivt behäftas med munkavel genom sofistisk retorik. Endast fundamentalistiska och reaktionära religiösa krafter tjänar på en sådan utveckling.

Utifrån samma logik skulle det vara fullt tillåtet att hävda flygande tefats existens men inte förneka samma fenomen. I praktisk mening skulle dock ett konsekvent hanterande av samma principer innebära att varken religionskritik eller religionsutövning skulle kunna äga rum eftersom ingen kan bevisa riktigheten i sin tes.

Men att gradera icke-religiösa uttryck är inte möjligt eftersom tro och icke-tro endast har två lägen. Den som är uttalat icke-troende är lika mycket ateist som den som väljer att hålla tyst. Att försöka finna en gyllene medelväg mellan tro och icke-tro är endast ett försök att förhindra en sund religionskritik som utvecklar människa och samhälle.

En modern kunskapssyn tillåter inte att bevisbördan faller på den som förnekar gudomar och vidskeplighet. Det är vetenskapligt omöjligt att bevisa icke-existens. Således blir ett namnbyte från ateist till agnostiker – som inte bör förväxlas med skepticism – en orimlighet.

Så länge religiösa själva definierar sig som bärare av en trosuppfattning blir ateism, och inte agnosticism, ett högst adekvat begrepp för att beskriva dess antites och meningsmotståndare. Religionskritiken är en omistlig del i ett upplyst samhälle och förtjänar inte att manipuleras bort genom ett intolerant åsiktsförtryck.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer