Solidariteten måste vara dubbelriktad

Vi pratar oss varma över solidaritet med utsatta grupper och länder. Men vilkens slags solidaritet utverkas i exempelvis Pakistan där nästan ingen betalar skatt? Vilken slags solidaritet utvisas i alla korrupta länder där rättvisa stavas pengar och inte rättfärdighet? Vilken slags solidaritet utvisas i Mellanöstern och Afrika där individen underkastas kollektivet, staten och diktatorer?

Sann solidaritet utverkas i stater där beskattningsrätten medger en omflyttning av resurser mellan starka och svaga krafter. Men i samma stater avkrävs ansvar för både givare och tagare. Så fungerar exempelvis arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen där även den arbetslösa och den sjuka har ett egenansvar för att försörja sig själv och genomgå behandling för att bli frisk.

Att genom migration lösa världsproblemen är en meningslös metod. Världsproblemen kan endast lösas lokalt. De löses genom ett erkännande av en fördelningspolitik som endast staten kan besörja, och inte genom kollektivistiska sammanslutningar i klansamhällen. När gruppen, klanen och stammen får ansvar för den enskildas väl och ve får den också ensamrätt på individens fri- och rättigheter.

Dagens migrations- och integrationspolitik blundar för de mest fundamentala förutsättningar som måste råda för att samma solidaritet mellan människor ska kunna överleva. När man föreslår skattefria zoner i så kallade utanförskapsområden undermineras samma principer som gör det möjligt att bedriva en sund och mänsklig politik. När människors ursprung, religion och etnicitet blir det avgörande kriteriet för integrationspolitiken så urholkas iden om människan som en unik varelse med individuella förmågor, karaktär och personliga egenskaper.

När man försöker lösa världsproblemen utan att medvetandegöra basala insikter om att solidaritet måste vara dubbelriktad, och inte enkelriktad, så vidareför man en livssyn som stöder ett grupptänkande, och inte ett nationellt ansvar för individens behov och förutsättningar. Då har man för länge sedan övergett tron på det övergripande samhället som ett naturligt skydd mot existentiella hot och övergrepp.

Att överge en nationell strategi till skydd för individens väl och ve är att överlämna ansvaret till klansamhällets godtycklighet och normativa värderingar som inte är sanktionerat av välfärdstatens och det humanitära samhällets krav på mänskliga rättigheter. Då upphör civilisationen att upphöra som vi känner den i ett modernt och frihetligt samhälle.