Vid sitt tal i Almedalen inleder Åsa Romson från Miljöpartiet sitt tal med orden: ”Ramadan Karim” vilket fritt översatt betyder: må du ha en generös och välsignad ramadan. Men där Åsa Romson, och svensk media i allmänhet, okritiskt lyfter fram en islamisk sedvänja som uteslutande något positivt saknas en nyanserad syn på samma fenomen.
Åsa berörde även feminism och jämställdhet i sitt tal, men inte vad det religiösa påbudet Ramadan har för hälsokonsekvenser speciellt i förhållande till kvinnor och barn Att kvinnor ska jobba heltid hemma på tom mage och vara vakna på natten för att laga mat och servera. Det betyder att små barn fysiskt och mentalt tvingas till att fasta. Det betyder mobbing, kränkningar och misshandel om barnet inte fastar eller bryter fastan. Det betyder piskning och annat straff även när vuxna inte fastar. Det är märkligt att Åsa Romson inte har hört om lärarnas oro för barnen i svenska skolor som har vittnat om sänkt koncentrationsförmåga för att klara av skolarbetet på tom mage.
Beröringsskräcken för islam har skapat ett samhällsklimat med dubbla måttstockar där man i ena fallet premierar vikten av sunda matvanor som innebär att man behöver sina måltider varje dag för att kunna klara av sitt arbete, vara fokuserad som student och må bra som människa. Men samma vetenskapliga och humanistiska syn på människans behov gäller tydligen inte i ett islamskt sammanhang. Där står politiker och media i samlad trupp och försvarar självsvält som man annars beskyller för att orsaka anorexia och bulimi. Där svenska företag subventionerar bruket av exempelvis rikskuponger för att de anställda ska kunna äta en god lunch varje dag och må bra, samt öka sin prestationsförmåga i sitt arbete, blir ramadan bokstavligt talat en helig ko som inte kan kritiseras.
Religionskritik bygger i allmänhet på kritik av religiösa sedvänjor som strider mot mänskliga rättigheter och som utgör ett hot mot människors liv och hälsa. Men i en slags missriktad välvilja för att inte gynna främlingsfientliga krafter offrar man hellre muslimernas liv och hälsa genom att inte kritisera de medicinska nackdelarna med samma religiösa sedvänja.
Åsa Romson nämnde också i sitt tal den nya lagen om att barn med särskilda skäl ska få uppehållstillstånd och få stanna i Sverige som trädde i kraft den första juli i år. Gott så. Men varför nämnde hon inte lagen om kriminaliseringen av barn- och tvångsäktenskap som trädde i kraft samma dag. Varför nämnde hon inte hedersvåld överhuvudtaget i ett tal som till stor del handlade och feminism och jämställdhet? Varför denna beröringsskräck för främmande religioner och kulturer när flickor och pojkar bevisligen offras på religionens och kulturens altare?
I Sverige är det 70.000 ungdomar med utomvästlig bakgrund som fasar för att inte kunna välja sin egen livspartner. Borde inte dessa ungdomar ha en röst i debatten eller har Sverige svikit sina ideal om individens frihet till förmån för grupprättigheter? När grupprättigheter tillåts att ersätta individuella rättigheter har vi tagit ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Då har vi återvänt till det ståndssamhälle som vi en gång lyckades lösriva oss ifrån. Ett samhälle där människor istället sorterades utifrån grupptillhörighet och inte utifrån individuella förmågor, karaktär och personliga egenskaper.
Bona officia 