Antikens naturfilosofer var de första ateisterna

Filosofins begynnelse är människors undran. Först är de förbryllade inför föremål som ligger nära till hands, sedan utsträcker de undan för undan sitt frågande till större ting. En människa som är förbryllad och förvånad blir medveten om sin egen okunnighet. Det var därför människor vände sig till filosofin för att undfly detta tillstånd av okunnighet, deras mål var tydligen förståelse snarare än praktisk vinning.Aristoteles

Naturfilosoferna i det antika Grekland var tankens pionjärer i sin vilja till förståelse av världen och naturen utan gudomliga förklaringsmodeller. Emedan de lärde sig astronomi av babylonierna och geometri av de gamla egypterna, vilket endast tjänade religiösa, administrativa och ekonomiska syften, tog naturfilosoferna samma kunskap ett steg längre och spekulerade över tingen i sig och lagbundenheten i naturen. Kunskapssökandet fick istället ett egenvärde och man sökte enhet ur mångfald, samt ordning ur kaos, för att finna allmängiltiga naturlagar. För babylonierna och de gamla egypterna var samma kritiska och undersökande förhållningssätt till naturen och himlakropparna strängt förbjudet av religiösa skäl.

När det moderna och fonetiska skriftspråket demokratiserades i form av gammalgrekiskan på 700-talet f.Kr. minskades antal skrivtecken dramatiskt till en nivå som gjorde det möjligt för de flesta människor att på kort tid lära sig det skrivna språket. Tidigare var det skrivna språket förbehållet en liten exklusiv och mäktig skrivarklass då antalet bildtecken uppgick till flera tusen i egypternas hieroglyfer och babyloniernas kilskrift. Den samtida demokratiska utvecklingen där medborgarna uppmuntrades att delta i politiska diskussioner gjorde vidare att människan och språket frigjordes på samma gång för första gången i mänsklighetens historia.

De gamla grekerna var ett tävlingsfolk som blandade lek med allvar, och nytta med nöje. Det tog sig inte endast uttryck i tävlingarna vid de olympiska spelen utan kanske framförallt i intellektuellt avseende. Den fria och obundna tanken fick fullt spelrum och man följde argumenten dit de bar, helt oavsett var man hamnade. Där föddes det dialektiska samtalet med sin resonerande och utforskande uppgift som mynnar ut i logiska påståenden och antaganden. Vid teatrarna ställdes olika filosofiska och moraliska förhållningssätt mot varandra och på det öppna torget – vilket förövrigt inte existerade i andra samtida eller tidigare högkulturer – möttes människor för att diskutera eller hålla tal om olika livsåskådningar och tankesystem.

Naturfilosofen Xenofanes skrev: ”Människorna menar att gudarna avlats på samma sätt som de, att de har kläder och röster och kroppar som de. Etioperna gör sina gudar svarta och plattnästa, trakierna säger att deras gudar har blå ögon och rött hår. Ja, och om oxar och hästar eller lejon hade händer och kunde måla med sina händer och framställa konstverk såsom människor, skulle hästarna måla gudar i hästarnas skepnad och oxar framställa sina gudar som oxar och göra deras kroppar till sin egen avbild.”

Med detta visade han att religionerna endast var ett resultat av mänsklig fåfänga utan verklighetsförankring. Men samtidigt var det inte helt riskfritt att häda gudarna vilket många skeptiker fick erfara som ibland fick fly hals över huvud för att undgå dödsstraff där Sokrates är det mest kända exemplet som tvingades att tömma en giftbägare efter att ha dömts i Aten för att ha förnekat gudarna och förlett ungdomen.

Den grekiska filosofen Epikuros formulerade också det s.k. Teodicéproblemet i sin berömda sats: ”Antingen så vill Gud utplåna ondska, men kan inte; eller så kan han, men vill inte. … Om han vill, men inte kan, är han maktlös. Om han kan, men inte vill, är han ondskefull. … Om, som de säger, Gud kan utplåna ondska, och Gud verkligen vill det, varför finns det ondska i världen?”

Ateisterna av idag skiljer sig alltså inte från antikens ateister som levde för 2500 år sedan. Det är samma argument som framförs i debatten och samma kamp mellan att underkasta sig vidskepliga dogmer och trossatser eller vetenskap och förnuft. Det är samma kamp om individen eller religionen ska ha rättigheter och skyddas av lagstiftningen. Det är samma maktfullkomliga och förtryckande religioner, om än med andra namn, och offren för samma förtryck är på samma sätt ateisten som vägrar att underkasta sig ett totalitärt och människofientligt idesystem.

De gamla grekernas upplysningstid är också vår och låt oss aldrig glömma den livsviktiga principen för sanningssökande i en tid av överordnade politiska och religiösa doktriner och konsensustänkande – i såväl det postsekulära Sverige som i vår omvärld – som handlar om att följa argumenten dit de bär och som kanske uttrycks bäst i den amerikanska science fiction-serien Star Trek: ”To boldly go where no man has gone before.”

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s