Uppdrag Gransknings reportage i SVT den 16 maj visar med all önskvärd tydlighet att de islamska trosförbunden i Sverige behöver reformeras på samma sätt som Svenska kyrkan i förhållande till synen på jämställdhet mellan könen. Ordföranden vid Islamiska förbundet, Omar Mustafa, uttalade i en TV- debatt med integrationsminister Erik Ullenhag samma dag att problemet bestod i för små resurser för att kunna utbilda tillräckligt kvalificerade imamer i Sverige och efterlyste ett ökat ekonomiskt statsstöd samt en statlig utbildning av imamer.
Det ligger förstås i sakens natur att en ordförande för ett stort religiöst intresseförbund önskar mer statliga medel för sin verksamhet, men det löser inte det underliggande problemet som Uppdrag Granskning avslöjade i sitt reportage i förhållande till de dubbla budskap som svenska moskéer ger. När Omar Mustafa hävdade att grundproblemet låg i imamernas bristande insikt i det svenska samhällets lagar och förordningar så tycks det snarare förhålla sig tvärtom eftersom samma imamer som inofficiellt förespråkade månggifte, hustrumisshandel och kvinnans underkastelse inför mannen snarare i ett officiellt sammanhang betonade att islam var kompatibelt med svenska lagar och demokratiska värderingar angående synen på jämställdhet mellan könen.
Det är inte heller särskilt konstruktivt att som Omar Mustafa lägga hela ansvaret på samhället för att deras egen verksamhet inte är optimal. Det åligger alla intresseföreningar att själva ta ansvar för sin verksamhet. Den sekulära och konfessionslösa statens roll är endast att garantera medborgarna trosfrihet och religionsfrihet och inte att via offentliga medel utbilda deras andliga ledare, helt oavsett om det handlar om muslimska, judiska eller kristna trossamfund. Däremot kan staten med ekonomiska incitament via nämnden för statligt stöd till trosförbund påverka värdegrunden så att den samsvarar med demokratiska värderingar om allas lika värde och likhet inför lagen. Men uppenbarligen har man misslyckats i detta fall.
Det yttersta ansvaret för att bevaka maktens institutioner i form av politiska och religiösa ledare åligger snarare det oberoende media och är journalisternas främsta uppgift. Ur det perspektivet blir det föga konstruktivt när Omar Mustafa anklagar Uppdrag Granskning för att avsiktligt vilja frammana krigsrubriker, och när andra inblandade imamer anklagar desamma för oseriösa arbetsmetoder, då Uppdrag Granskning endast har tagit sin roll på allvar och avslöjat missförhållanden som de muslimska trossamfunden ensamma bär ansvaret för, och endast kan åtgärda själva.
Bona officia 
Varför skall jag/vi/DU? betala skattepngar till religiösa institutioner som slår sina kvinnor? Dina skattepengar går just nu till för att avlöna imamer som uppmundrar till bigami, kvinnomisshandel och lögner till myndigheter.
Svenskt rekord i hyckleri från imamerna. Axess-TV har visat liknande brittiska dokumentärer där journalister wallraffar hos islamska församlingar och de hittade ännu värre saker med ett uttryckligt hat och förakt mot allt västerländsk. Men de vill ju förstås ha våra pengar ändå.
Den intressanta frågan är om man i en demokrati kan tillåta grupperingar, som med hänvisning till något dokument eller teori, kan få tillåtelse att bära sig illa åt mot alla som inte delar dessa gruppers åsikter i strid med de demokratiska grundvärderingarna.
Problemet som jag ser det är att man med begreppet ”religion” döljer att lärorna i själva verket är totalitära läror.
Religion som jag ser det består av en maktlära och vi kan kalla det ”livsåskådning”, som egentligen kunde ha klarat sig ganska bra på egen hand. Men ”livsåskådningen” är bara en del av det sätt som de religiösa ledarna får makt på.
För vi måste väl rimligtvis erkänna att religion rör sig om maktanspråk.
Man brukar anklaga fascister för att man ser upp till den starke mannen som ledare, som man kan vända sig till och som skall lösa allsköns problem.
Vad vi har i religionerna är just detta – en hyllning till den starke ledaren – om vi sedan kallar ledaren överstepräst, påve, gudfader, guds utsände eller gud är ointressant.
Vad som är riktigt oroväckande är att en hyllning till ”den starke mannen” anses vara tillåten, bara man kallar rörelsen för religion.
Gamla testamentet är tillkommet i stor utsträckning för att motivera varför en speciell folkgrupp skall ha rätt att tillskansa sig ett specifikt område och, om läget så fordrar, att utrota andra folkgrupper som befinner sig inom ett detta specifika område.
Gamla testamentet är ett sammelsurium av myter från diverse andra religiösa mytologier (egyptiska, grekiska, feniciska, babyloniska, persiska m.fl.) som florerade kring Medelhavet hopblandat med verkliga historiska händelser och rena historieförfalskningar.
Gamla testamentet och Nya testamentet är tillkomna för att ge de religiösa ledarna makt i världsliga ting och medel (tionden, som väl snarast kan beskrivas som ”beskyddarpengar”) för att uppnå och behålla denna makt. Maktanspråken går tillbaks till konflikten mellan den civila makten och prästerskapet i gamla Egypten och anspråken har genom Gamla testamentet förts vidare till våra dagar. Till Koranen har anspråken sedan först via översättningar av Gamla testamentet och Nya testamentet från syrisk-arameiska till arabiska. Det är denna översättning som ligger till grund för det arabiska skriftspråket.
Denna kamp mellan det civila samhället och prästerskapet har varit förödande för stora delar av världen under de sista 3-4000 åren.
För att beskriva den svenska statens roll i vilsenheten att hantera konflikten mellan det sekulära civilsamhället och religiösa läror kan följande exempel ges:
Det är inte helt orimligt att påstå att delar av Nazismens ideologi och mytologi baseras på Gamla testamentet.
Ponera att den nazistiska rörelsen anser att Adolf Hitler är guds utsände på jorden och ponera vidare att de håller regelbundna möten (vi kan kalla dem gudstjänster) till guds och Adolfs ära.
Enligt Trossamfundslagen borde den nazistiska rörelsen kunna klassificeras som trossamfund och således kunna uppbära bidrag enligt Trossamfundsförordningen.
De som vänder sig mot detta med motiveringen att detta trossamfundet inte delar de demokratiska grundvärderingarna eller att läran inte kan anses ha verkat under en viss tid eller att rörelsen inte håller gudstjänster kan det bara konstateras att de flesta religiösa läror inte heller delar de demokratiska grundvärderingarna eller är betydligt yngre (Scientologerna) eller inte har gudstjänster (Buddismen). De båda sistnämnda lärorna anses vara trossamfund och berättigade till bidrag.
Religiösa rörelser kan som regel inte få bidrag från kommunerna. Om detta har samband med att rörelserna kan söka bidrag från staten eller om det är att rörelserna inte anses dela de demokratiska grundvärderingarna får någon insatt bedöma.
Det kan inte vara statens roll att definiera vad som skall vara en religion. Det enklaste vore om riksdagen avskaffade Trossamfundslagen och att religiösa föreningar behandlades som andra föreningar. På så sätt kunde alla hot mot det demokratiska samhället kunna behandlas på samma sätt oavsett var hoten kom ifrån.
Att jag sedan anser att ämnet Religionskunskap skall utgå ur läroplanen följer av av det föregående. Religion kan behandlas inom ämnena Filosofi (diskussioner om vad religion är), Historia/Samhällskunskap (som exempel på totalitär lära) och Psykologi (som exempel på hjärntvätt, massindoktrinering, härskartekniker, manipulation, mytomani m.m.).
Byt ut ordet religion i samtliga lagrum mot ordet livsåskådning alternativt ta bort hänvisning till religion ur lagtexterna eftersom normal religionsutövning faller under grundlagsutrymmena för yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/en-dag-i-mosken—efter-granskningen/
Tar sitt ansvar? Knappast…