Det sekulära samhället – demokratins livsluft

Det sekulära samhället är en förutsättning för demokrati. Utan en statsmakt som förhåller sig neutral till olika religioner och ideologier uppstår antingen en förtryckande teokrati som i Iran eller andra diktaturformer. När statens överordnade ideologi går ifrån att vara den sekulära demokratin till vissa religiösa och ideologiska trosuppfattningar upphör samtidigt demokratin. Den sekulära statens opartiskhet garanterar sålunda den trosfrihet och åsiktspluralism som utgör demokratins fundament. Men idag är den sekulära staten under hård attack och ifrågasätts alltmer högljutt och oftare av kristna och muslimska grupper. I artikel efter artikel försöker religiösa företrädare skapa en bild av det sekulära samhället som en förtryckande institution. Eftersom det inte underkastar sig olika religioner försöker man felaktigt hävda att det är ateistiskt och tar ställning i Gudsfrågan. Men det sekulära samhället överlåter åt medborgarna att själva välja sin trosuppfattning vilket skapar individuell frihet, och inte förtryck som annars hade varit fallet.

Den globala nyandligheten är på stark frammarsch och återfinns såväl i den muslimska världen som i USA, Ryssland och öststaterna. Religiösa ledare vädrar morgonluft och agerar med förhöjt självförtroende, och samverkar med nationalistiska krafter som likaså önskar att bygga samhället på en kristen värdegrund. Nationalisterna hotar därmed samma värden och friheter som islamisterna. Dock har samhällsdebatten i detta avseende kidnappats av å ena sidan nationalister, och å andra sidan förespråkare för en identitetspolitik som med sin missriktade välvilja försöker att definiera människors behov och förutsättningar utifrån sin etniska och religiösa bakgrund. Det sistnämnda är också per definition ett rasistiskt synsätt med en intolerant hållning till andra synsätt som starkt bidrar till att marginalisera och åsidosätta samma liberala synsätt och sekulära livsåskådning som den västerländska kultursfären faktiskt bygger på. I själva verket har västvärldens liberala samhällen aldrig tidigare utsatts för en sådan allvarlig hotbild vare sig på det globala eller nationella planet.

Men eftersom samhällsdebatten är korrumperad i detta avseende blir alla försök till nyansering av argumenten bemött med osakliga och irrelevanta personangrepp. Ateisten som motsätter sig religiösa friskolor betraktas snarare som en förtryckare och inte befriare, samtidigt som barnens rättigheter underordnas en religiös världsbild. Skolavslutningar i kyrkan är ett annat exempel på samma problematik. Könssegregerad simundervisning strider mot all jämställdhet men i religionens namn sanktionerar stat och kommun en renodlad apartheidpolitik. I vissa religiösa friskolor undervisas den vetenskapliga evolutionsläran vid sidan av den kristna skapelsetron med inställningen att barnen själva har rätt att välja vad de vill tro på. Förutom det uppenbara problemet med att låta ett barn, som saknar relevanta kunskaper i ämnet, avgöra vad som är rätt eller fel så pekar det också på en skola som alltmer likställer tro och vidskepelse med vetenskap och förnuft. Men de som vågar ifrågasätta dessa motsägelsefulla förhållanden stämplas som militant ateist, rasist eller främlingsfientlig. Offret får här byta plats med förövaren.

När religionen kräver sin plats i samhällets minsta vrå upphör skolan att vara en frizon där barnen kan lära och umgås fritt utan religiösa skygglappar och förutfattade meningar. Det leder ofelbart till segregation och inte integration. Religiösa särkrav på heltäckande klädsel och andra uttrycksformer i skola och arbetsliv underminerar samtidigt ett samhälle som förutsätter inkludering, och inte exkludering. När offentliga ämbetsmän får lov att manifestera sin trostillhörighet försvinner förtroendet och respekten för staten som en enande kraft. Det illustreras bäst genom att föreställa sig hur en jude möjligen upplever att bli opererad av en läkare med muslimsk kläddräkt, eller vilket förtroende som ett lättklätt våldtäktsoffer har för en domare iförd samma religiösa symbol. Vidare är det endast Sverige och Storbritannien i Europa som accepterar en muslimsk hijab till polisuniformen. Därmed är det inte längre frågan om en uniform – ett begrepp som är hämtat från latinet och betyder ”en form”. Men den intressanta frågan är förstås om allmänheten kommer att respektera sådana värdeladdade uttrycksformer hos lagens väktare? Kommer exempelvis en medborgare som blivit misshandlad på grund av sin homosexuella läggning att kunna vända sig till en sådan polis utan att tvivla på en rättssäker hantering, eller kommer samhället sakta men säkert att splittras upp i enklaver med egna lagar och förordningar?

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s