Könsapartheid i praktiken

Jesús Alcalá skriver högst intressant i SvD om de reella problem som uppstår när muslimer kräver sin ”rätt” att bära burka och niqab i skolan. Han anför Hjalmar Strömerskolan i Strömsund som exempel på när muslimska män först tvingar andra muslimska kvinnor till separat klassundervisning under de första åren. Efter en kompromiss tilläts dock alla sitta i samma klassrum med förbehållet att kvinnorna skulle sitta bakom skärmar iförda niqab, och gärna också icke-muslimer. De fick inte heller lov att tala med varandra eller när andra män lyssnade. Lärarna upplevde dock att undervisningen omöjliggjordes när kvinnorna satt bakom skärmar och inte fick delta i samtalen, och inte heller fick vistas ensamma med en manlig lärare.

Alcalá beskriver att detta ledde till ytterligare en kompromiss där kvinnorna kunde sitta längst bak i klassrummet iförd niqab. Samtidigt började Miriam på skolan och fann sig inte i att männen tog all plats, samt pratade högt och brett på lektionerna, utan satte sig längst fram och krävde att få delta i undervisningen på samma villkor som dem. Hon klagade över männens könsdiskriminering och nedlåtande attityd till skolledningen och anmälde saken vidare till diskrimineringsombudsmannen (DO). Hos DO fick hon emellertid inget stöd utan fick endast höra att skolan hade gjort vad de kunde för att motverka diskrimineringen. Skolan hävdar i sin tur att DO, politiker och andra myndigheter har svikit dem och inte bistått med tydliga rättningslinjer för hur de ska hantera problemet.

 

Alcalá jämför sedan detta med ett annat fall, som fortfarande ligger hos DO utan avklarning med hänvisning till att lagstiftningen är otydlig, där Alia Khalifa anmälde Åsö vuxengymnasium för diskriminering eftersom hon inte fick bära niqab vid sin utbildning till förskolelärare. Alia Khalifa kunde då tänka sig att kompromissa genom att sitta längst fram i klassrummet utan niqab, men eftersom hon samtidigt krävde att endast få bli undervisad av kvinnliga lärare, samt att ingen manlig student fick gå förbi henne, nekade skolan med hänvisning till att det gick ut över männens rättigheter att jobba som lärare och manliga studenters rätt att fritt kunna röra sig genom klassrummet. Khalifa krävde alltså rättigheter på bekostnad av andras friheter och rättigheter vilket skolan naturligtvis inte kunde acceptera.

 

Alcalá undrar vidare vad det egentligen är som hindrar svenska myndigheter ifrån att följa FN:s konvention som ålägger medlemsstaterna att avskaffa könsdiskriminering där det bokstavligen står: ”ändra eller avskaffa sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor”, och att ”ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att på så sätt avskaffa fördomar, seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor”. Jesús Alcalá påpekar vidare att det endast är muslimska länder som har gjort avsteg från den konventionen med hänvisning till Sharia. Frågan kvarstår därför varför världens mest sekulariserade och jämställda land måste dansa efter religiösa gruppers pipa både med avseende på de grundläggande mänskliga rättigheterna – som tydligt anger att ingen kan åberopa friheter som leder till andras ofrihet – samt FN:s konvention om könsdiskriminering? 

 

!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s