Integrationspolitik in absurdum

Sverige är ett kunskapssamhälle – och en av världens mest högteknologiska länder – där endast en högre utbildningsnivå kan motivera våra höga löner och en tillfredsställande välfärdsnivå. Samtidigt tar vi emot fler än 100.000 invandrare per år från företrädesvis Somalia, Afghanistan och Irak, vilket är mer än vad hela EU och USA gör tillsammans. Samma människor kommer också ifrån länder där läs- och skrivförståelsen är extremt låg, och speciellt för kvinnor som förvägras skolundervisning av religiösa skäl. Det hör därför till livets realiteter att för en invandrargrupp som i stort sett saknar annan relevant utbildning återstår endast okvalificerade arbeten till lägre löner som ett alternativ till skattefinansierade bidrag.

Idag tar det i genomsnitt åtta år innan nyanlända invandrare kommer ut i arbete. Men när integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni försöker att bryta bidragsberoendet genom att stimulera till nya arbeten inom den enda låglönesektor där de kan fungera blir hon som vanligt beskylld för rasism av massmedia och andra politiker. Och samma sak sker när hon önskar att inskränka föräldraledigheten för barn som har kommit hit som äldre i syfte att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Det är dock intressant att notera hur media och politiker – i likhet med debatten om burka – opererar med dubbla måttstockar när det handlar om muslimska kvinnor.

Samtidigt som alla vet att just lönearbete och ekonomiskt oberoende är helt avgörande för kvinnans frigörelse förnekas de muslimska kvinnorna detta av samma feminister och politiker som själva kämpade under hela 1900-talet för att stärka kvinnans position på den svenska arbetsmarknaden. Alla som någon gång har besökt en familjeägd kebab- och pizzarestaurang – som i allmänhet drivs av muslimer – kan också bekräfta hur kvinnorna lyser med sin frånvaro till skillnad från andra restauranger. Men när politiker och media månar mer om medeltida patriarkala strukturer och religiösa sedvänjor blir det återigen kvinnorna som måste offras på mångkulturens altare. 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Integrationspolitik in absurdum

  1. mrperfect72 skriver:

    Jag traeffade en riktig liten snygging fraan Iran paa min f.d. arbetsplats och hon var vaelutbildad och bar ingen sloeja. Hon hade laangt vackert haar och vackra oegon. Ja hon var otroligt vacker. Det var saa att men ville bli Muslim… 🙂 Fast nu aer ju jag pastafarian och upplyst genom meditation saa jag behaerskade mig…

    …men det kan ju vara naagot som inte staemmer helt i din version av sanningen eller saa finns det flera sanningar.

    • Christina skriver:

      Många Iranier i Sverige är välutbildade och slöjlösa, det var liksom därför de kom hit, de kunde inte bo kvar i Iran just pga detta.

      • Jo. Tragikomiskt att EU och Sverige importerar det problem som dessa riktiga flyktingar flytt ifraan… Eftersom de flesta av dessa missledda maenniskor tillhoer en barnavlande inhuman sekt kommer problemet sannolikt tilltaga med den exponentiella funktionens logik innan problemet ev. kan loesas. De laender som loeser problemet foerst, humant fredligt och utan rasism blir givetvis vinnare. Det aer det jag foersoeker goera i Vetenskapliga partiet. Kom gaerna och oenska mig lycka till med detta! mitt maal aer att vi ska vaexa exponentiellt snabbare aen problemet och loesa problemet i god tid.

  2. mrperfect72
    Det kanske bara är så enkelt att man måste se till helheten för att kunna förstå problemet?

  3. alf skriver:

    Fri invandring Bra för Sverige

    ——————————————————————————–

    Dvs lika mycket som sjukvård och skola kostar tillsammans

    Sverige har 1987-1996 beviljat 10 gånger så många permanenta uppehållstillstånd per capita som genomsnittet av övriga EU-länder. Andra länder beviljar ofta tillfälliga uppehållstillstånd, medan Sverige nästan till 100 % ger permanenta tillstånd. Varje år kommer nya sökande från ca 100 länder. Under det senaste decenniet har invandrarbefolkningen i Sverige ökat med ca 40 %. Bland västländerna kommer Sverige som 4:e land efter Australien. Australien har 23 % av befolkningen född utomlands, Kanada 16 %, Frankrike 11 %.

    Jansson följer definitionen ”invandrare” som utrikes födda och deras barn födda i Sverige oavsett nationalitet vid födseln. De uppgår då till 1 747 000 personer.

    479 000 är i åldern 0-18 år
    560 000 är förvärvsarbetande, 19-64 år
    450 000 är icke-förvärvsarbetande, 19-64 år
    125 000 är förtidspensionerade, 19-64 år
    155 000 är ålderspensionärer, över 65 år

    Invandrarbefolkningen är idag 20 %, inom tio år 25 % av befolkningen. Invandrarna är koncentrerade till de större städerna. I Stockholm och Göteborg är de 31 %, i Malmö 35 % (1998). Bland barn och unga 0 – 18 år är andelen högre: i Malmö 51 %, i Stockholm och Göteborg 40 %.

    I varje välfärdsland omfördelas resurser mellan friska och sjuka, arbetande och arbetslösa, högutbildade och lågutbildade etc. Jansson nämner regeringens utredare Jan Ekberg, som har räknat på vilka uttag invandrare gör i vissa välfärdssystem och ställer det mot vad invandrarna betalar in i skatt och socialavgifter. Det kan då uppstå plus eller minus sett ur ursprungsbefolkningens synpunkt. Jansson menar att Ekberg räknar för snävt; att Ekberg bara tar med _vissa_ inkomster och utgifter. Jansson kritiserar vidare Ekberg för att denne räknar in de skatter som arbetskraftsinvandrarna betalade på 60-talet och att detta i hans modell beräknas täcka enbart invandringsspecifika kostnader på 80- och 90-talen. Övriga samhällskostnader tas inte med i Ekbergs modell och Jansson anser att detta är ett sätt att bagatellisera kostnaden. Jansson anser att samhällets samtliga kostnader måste fördelas även på invandrarna, eftersom även de tar del av dessa tjänster (EU-avgiften, försvaret, statsskuldräntan). Invandrarna måste förutsättas bidra till alla samhällssektorer. Om det t ex blir aktuellt att använda försvaret kommer även invandrare att försvaras, och det är då rimligt att de förväntas bidra till finansieringen på samma sätt som svenskar.

    När Jansson räknar är grundantagandet att genomsnittskostnaden för samhällets verksamheter etc fördelas lika per capita oberoende av nationalitet, men hänsyn har även tagits till strukturella faktorer som gör att invandrarnas kostnader kan bli högre eller lägre än svenskars på olika områden.

    Janssons kalkyl avser året 1998, ibland med vissa skattningar baserade på data från 1997.

    Invandringen påverkar kostnader för:
    1) Offentlig konsumtion (t ex barnomsorg, skola, handikapp och åldringsvård som kommunerna står för, sjukvård som landstingen svarar för, samt viss statlig verksamhet)

    2) Centrala samhällsfunktioner (som rättsväsen, polis, åklagare, domstolar, kriminalvård, forskning, universitetsutbildning, kommunikationer, bostäder, näringsliv och kultur samt centrala ämbetsverk och räntor på statsskulden). Centrala funktioner inklusive statsskuldräntor uppgick till 140 miljarder.

    3) Transfereringar (kontanta överföringar till hushåll, t ex barnbidrag, föräldrapenning, socialbidrag, underhållsstöd, sjukpenning, a-kassa etc, samt transfereringar till företag, kommuner och landsting, samt medverkan i internationella verksamheter, EU-avgift.

    4) Inkomstförluster (de icke förvärvsarbetande betalar inte skatt etc, vilket bör medräknas som förlust).

    1) Offentlig konsumtion i kommuner, landsting och stat
    1998 uppgick den totala offentliga konsumtionen till 466 miljarder.
    Kommunernas offentliga konsumtion är i genomsnitt 30 309 kr per person.
    1 747 000 invandrare förbrukar då 52,9 miljarder.
    Siffran beräknas bli 7,8 miljarder lägre därför att invandrarna i genomsnitt är yngre än svanskar, men skolkostnaderna blir i gengäld p.g.a. extra resurser för invandrarbarnens särskilda behov 3,3 miljarder högre.

    Landstingens kostnader (främst sjukvård) per invånare uppgår till 12 740 kronor. 1 747 000 invandrare förbrukar då 22,3 miljarder. Jansson reducerar summan med 8,7 miljarder eftersom invandrarna i genomsnitt är yngre. Knappt 8 % av invandrarbefolkningen är ålderspensionärer mot 19,7 bland svenskarna

    Statens verksamhet kostar 14 682 kronor per person rakt utslaget. 1 747 000 invandrare kostar då 25,6 miljarder. Jansson justerar upp siffran för invandrarnas del med 2 miljarder beroende på att de ökar kraven på rättsväsendet genom högre brottslighet särskilt för ungdomsbrottslighet och grövre brott. På varje svensk medborgare (inklusive naturaliserade) som dömdes för grövre brott dömdes 1998 4-8 utländska medborgare för liknande brott.

    2) Centrala funktioner innefattar bl a räntor på statsskulden, 12 762 kronor per person, vilket då med 1 747 000 invandrare blir 22,3 miljarder som faller på invandrarna.. (Räknenissens kommentar: sedan 1998 har räntekostnaden till all lycka sjunkit från över 100 miljarder till ca 80. Det gör situationen något bättre. Siffran 12 762 kronor _per person_ visar dock med all tydlighet vilken totalt huvudlös politik som bedrivits och vilka usla journalister landet har. Hur många människor är överhuvudtaget medvetna om att varje person år 1998 betalade 12 762 kronor i ränta? Detta är räknat per invånare. En tvåbarnsfamilj med två föräldrar betalade detta år ca 50 000 kronor i ränta på statsskulden. Och så handlar debatten om 100 kronor mer i barnbidrag per månad! Vart går då dessa räntebetalningar? 1/3 går utomlands och innebär att Sverige förlorar den köpkraften, i övrigt går det t ex till de som haft råd att köpa statsobligationer, dvs en överföring till välbeställda.
    Eftersom statsskulden till stor del togs upp för att finansiera rekordinvandringen under 1990-talet, som inföll under den värsta ekonomiska krisen, borde invandrarkollektivet rätteligen belastas med en större andel. Det har Jansson inte gjort.)

    Andra centrala ledande funktioner kostade 3 049 kronor per person, med 1 747 000 invandrare blir det 5,3 miljarder för dem. (Räknenissens kommentar: även invandrare får ju ta del av vårt kära kungahus´ aktiviteter, liksom åtnjuta Göran Perssons insatser för landet, liksom hela regeringens & riksdagens värv, det är detta som bl a ingår i denna post).

    Ovanstående poster blir sammanlagt 117,2 miljarder för invandrarnas del.

    3) Kostnader för transfereringar
    I dagligt tal brukar men med ”transfereringar” avse kontanta överföringar till hushållen, som pensioner, barnbidrag etc, men här avses också statens transfereringar till kommunerna, transfereringar till företag och socialbidrag, som är transfereringar från kommuner till hushåll.
    81,2 miljarder, eller 70 % av statens budget, är transfereringar.
    55,9 miljarder gick från staten till hushåll och enskilda individer.
    10,4 miljarder gick till statliga företag (som Samhall, Sjöfartsverket och SJ) och privata företag, föreningar (som räntebidrag, ersättningar till handikappade, bidrag till utbildning inom företag, rättshjälp, presstöd och regional utveckling) och andra organisationer (studieförbund och folkhögskolor, lönebidrag till handikappade, politiska partier, idrottsrörelsen, teatrar m m)
    6,4 miljarder gick till internationell verksamhet inklusive EU
    8,5 miljarder som är transfereringar från kommuner, tillkommer

    Transfereringar till barn och unga 0-18 år
    Antal i invandrargruppen 479 000.
    Till denna kategori betalas barnbidrag med flerbarnstillägg, förlängt barnbidrag, studiebidrag till gymnasieelever, föräldrapenning, underhållsstöd och bostadsbidrag.
    Samhällets genomsnittsöverföring till denna kategori är 21 722 kr per barn.
    479 000 invandrarbarn och invandrarungdomar får då tillsammans 10,4 miljarder per år.
    Barnpensioner ingår inte här, inte heller socialbidrag, som påförs de vuxna.
    Maxtaxan på dagis kommer att gynna dessa stora familjer (även om de nu ofta får avgiften betald av socialtjänsten ändå. Likaså kommer rätt till plats på dagis även för barn till arbetslösa att gynna invandrargruppen, som har högre arbetslöshet. Särskilda satsningar på språkförskola är inte medräknat i transfereringen enl ovan.)

    Förvärvsarbetande 19-64 år
    Antal 560 000.
    Jansson uppskattar med ledning av olika mätningar att 55 % av invandrarbefolkningen i arbetsför ålder är sysselsatta. Det blir då 560 000.
    Invandrare hade under tidigt 1990-tal drygt 50 % fler sjukdagar per år än infödda svenskar.

    Icke-förvärvsarbetande 19-65 år
    Antal 450 000 i invandrargruppen.
    Denna kategori omfattar både arbetslösa och de som står utanför arbetskraften.
    Det är vanligt att människor i denna grupp, både infödda svenskar och invandrare, varvar tillfälligt arbete med studier, arbetsmarknadsåtgärder, arbetslöshet. Vanliga transfereringar till denna grupp a-kassa eller KAS, sjukpenning, utbildningsbidrag, ersättning för deltagande i arbetsmarknadsprojekt, studiebidrag, socialbidrag.

    Förtidspensionerade 16-64 år
    123 000 i invandrargruppen.
    Efter 1985 är förtidspensioner starkt överrepresenterade i invandrargruppen: år 1998 var 13,4 % av de utrikesfödda mot 6,3 av de infödda svenskarna förtidspensionerade. Detta trots att invandrarbefolkningen i genomsnitt är yngre.
    Genomsnittstransfereringen för en förtidspensionerad är 109 756 kronor per år. Dessutom tillkommer den kollektiva transfereringen enligt ovan, om 14 867 kronor per person och år, samt bostadstillägg. Totalkostnaden för 123 000 personer blir då 15,3 miljarder.

    Ålderspensionärer, äldre än 65 år
    135 000 personer.
    Andelen ålderspensionärer är än så länge starkt underrepresenterad bland invandrarna med sina 7,7 %. Om 20 år kommer det att se annorlunda ut.
    Kostnaden för folkpension, ev pensionstillskott, ATP och bostadstillägg har beräknats till 117 7223 kronor per person och år. Det blir då 15,9 miljarder för gruppen.

    4) Inkomstförluster
    Ovan har det handlat om de utbetalningar som på olika vägar görs till invandrarkollektivet. Därtill kommer inkomstförluster.
    När människor – det gäller lika för svenskar och invandrare – inte är i arbete uteblir skatteinkomster till stat och kommun. Den uteblivna inkomsten bör räknas som kostnad.
    Genomsnittsinkomsten för utrikes födda (män och kvinnor, utländska eller svenska medborgare) var 1997 180 400 kronor per år.
    Enligt regeringens sysselsättningsmål ska 80 % av befolkningen i åldern 20-64 år vara i arbete. Av 910 000 invandrare i denna ålder är 560 000 sysselsatta, 450 000 inte.
    För att nå graden 80 % ska ytterligare 340 000 invandrare ha arbete. Att dessa 340 000 inte har arbete gör att samhället förlorar 140 000 kronor per år i uteblivna skatteinkomster. Kommunerna förlorar 17 miljarder (skattesats 31 %), staten 30 miljarder (arbetsgivaravgift, egenavgift och moms). Summa 47 miljarder.

    68 % av hela invandrarbefolkningen får i allt väsentligt sin utkomst genom skattefinansiering.
    Den årliga kostnaden för en icke-förvärvsarbetande är 247 000 – 268 000.

    Summa för invandrarkollektivets andel av kostnaderna enligt posterna ovan
    Offentlig konsumtion (t ex skola, vård, omsorg) 89,6
    Centrala funktioner (t ex rättsväsen) 27,6
    Transfereringar (t ex barnbidrag, sjukpenning, förtidspension) 97,1
    Inkomstförluster p.g.a. låg sysselsättningsgrad 47,0
    Totalt de berömda 261,3

    Räknat på 4 miljoner förvärvsarbetande blir bruttokostnaden 65 000 kronor per år.
    Inkluderas 1 miljon pensionärer med pension över 100 000 per år blir det förstås ”bara ” 52 000 kronor per person och år.
    År 1996 och 1997 betalade invandrarna ca 10 % av samhällets skattefinansierade kostnader. Det betyder då 26 miljarder in, 261 miljarder ut, netto 235 miljarder.
    Nettot utslaget på 4 miljoner förvärvsarbetande blir då 58 800 per person.
    Inkludera 1 miljoner pensionärer med pension över 100 00 om året blir det 47 000 per person och år.
    25 % av kommunernas och landstingens kostnader är enligt denna beräkning invandrarrelaterade, och Jansson ser där en viktig förklaring till nedskärningarna inom denna sektor. Situationen kommer att förvärras eftersom invandringen fortsätter.
    Andelen hushåll som lever under socialbidragsnormen har ökat från 5 % 1991 till 10 % 1996.
    Sverige har 12 procentenheter högre skatt än EU-genomsnittet, men inte motsvarande högre välfärd. BNP per capita är lägre i Sverige än de flesta EU- och OECD-länder. Alla våra skandinaviska grannar har högre BNP/capita. När det gäller BNP-tillväxt 1996-1998 kom Sverige på 25 plats inom OECD.

    Trots världens högsta skatter till att amortera en enda krona på statsskulden, om man inte tar till engångsutförsäljningar typ Telia och stora överföringar från AP-fonderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s