Begreppsförvirring

I en debattartikel i GP lyder rubriken: ”Dags att skrota ordet invandrare.” Artikelförfattaren önskar istället att byta ut det mot ”immigranter” eftersom det har en mer positiv klang, och tror därmed att fördomarna i samhället kommer att minska. Samma taktik har emellertid prövats tidigare när man bytte ut ordet ”städare” mot ”lokalvårdare”. Men hur många använder fortfarande inte ordet ”städare” istället för ”lokalvårdare” utan att för den sakens skull tala nedsättande om någon? Det enda som hjälper mot fördomar är, efter min mening, folkupplysning och kampanjer. På det sättet har exempelvis de homosexuellas situation förbättrats avsevärt under de senaste 25 åren vilket har lett till att många vågar kliva fram i ramplyset och stå för vem de är.

Men om det finns några speciella fördomar riktat mot invandrare hänger det kanske ihop med en obefintlig invandrings- och integrationspolitik där svenska folket snarare reagerar på våldsamma upplopp i invandrarförorter med stenkastning mot polis och brandkår, samt bränning av bilar och skolor. Och när vissa invandrare kräver att bära heltäckande klädsel som exempelvis förskolelärare är det två olika intressen som måste vägas emot varandra där barnens rätt till en god uppfostran och utbildning alltid måste gå före. Ett heltäckande plagg går alltid att välja bort men barnen kan inte välja bort sitt behov av vuxna förebilder för sin sociala utveckling, där de behöver spegla sig i deras mimik och gester. På samma sätt måste djurens rätt att slippa lida en ytterst plågsam död gå före religiösa föreställningar i frågan om halal-slakt. Att slåss för rättigheter som kräver andras underkastelse imponerar inte på ett liberalt samhälle som utgår ifrån principen att rättigheter endast kan utverkas i den mån de inte inkräktar på andras, och där den enes frihet inte får ske till priset av andras ofrihet.

Att påpeka sådana självklarheter är knappast ett uttryck för främlingsfientlighet och rasism utan endast ett sunt ifrågasättande av religiösa sedvänjor som undertrycker andra. Lika fel blir det när man försöker lösa diskriminering med positiv särbehandling och kvotering eftersom det endast ersätter en form av diskriminering med en annan. Påfallande ofta spelas dock rasistkortet, och det ogiltiga begreppet ”islamofob”, ut i sakdebatten. Men det är knappast något fel på en person som kritiserar en religion, och de uttryck den tar, utan snarare tvärtom. Att kunna kritisera makten i form av stat och kyrka bygger på den liberala principen att endast individer har rättigheter, inte ideologier. Yttrandefriheten skyddar således individens rättigheter gentemot maktens institutioner, istället för tvärtom, och är den enkla människans enda vapen gentemot de orättvisor och förtryck som stat och kyrka annars kan utverka i kraft av sin position.

Om man accepterar begreppet ”islamofobi” blir man också tvungen att stämpla den homosexuella mannen som neurotiskt sjuk om han skriker ”ned med islam” innan han hängs i en lyftkran av muslimer, och på motsvarande sätt med den kvinna som säger att islam är en förtryckande religion innan hon stenas av en muslimsk mobb för ett påstått äktenskapsbrott. Så ser verkligheten också ut i vissa delar av världen som använder koranen som rättesnöre. Och de som anklagar någon för att flörta med högerextrema krafter när de kritiserar islam måste i konsekvensens namn även anklaga de som kritiserar kristendomen för att flörta med kommunismen. Men Sverige är inte i första hand ett kristet land utan ett sekulärt land, och kommunismen är inte specifikt en ateistisk ideologi, utan en totalitär ideologi som är lika intolerant mot alla andra. Och endast i ett sekulärt land kan alla ideologier och religioner rymmas under samma tak där alla parter måste inse att ingen kan kräva några särskilda rättigheter framför någon annan. 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Begreppsförvirring

  1. lasse skriver:

    Klokt skrivet och jag kan hålla med om det mesta utom din mening om att upplysning och kampanjer är det bästa botemedlet mot ”fördomar”.
    Vilken effekt har kampanjer som Rör inte min kompis!, Ungdom mot rasism, Släng kniven, Stoppa gatuvåldet, Stoppa sabbet och andra delvis skattefinansierade kampanjer fått? Intrycket är att handlingsförlamade politiker ser kampanjer som ett sätt att visa dådkraft genom att trycka upp knappar och affischer som sedan slängs på sophögen när nästa kampanj skall dras igång.
    Alla fördomar är inte dåliga och de negativa fördomarna bekämpas nog bäst på gräsrotsnivå d v s i det dagliga umgänget mellan människor. När överheten försöker skriva folk på näsan vad de skall tycka är vi många som sparkar bakut.

  2. lasse

    Jag tror att just människors attityder är det svåraste som finns att ändra på. Det handlar ju trots allt om att ändra en inbiten vana som de flesta har haft i hela sitt liv och som uttrycket säger: ”Det är svårt att lära gammal hund att sitta”. Men där fördomar beror på en stereotyp världsbild tror jag att upplysningskampanjer kan vara bra. Vi har ju exempelvis Pride-festivalen varje år där deltagarna tillåts att gå i allt från militäruniformen till läkarrockar som påminner folk om att de inte bara återfinns bland frisörer och inredningsdesigners.

    Men jag är helt enig i att alla fördomar inte är dåliga. För att förstå en grupp, ett folk eller ett land är man tvungen att generalisera hur illa det än låter, men det låter sig aldrig göras på individnivå. Sedan håller jag med om att det blir patetiskt när överheten vill att vi ska anamma en världsbild som inte stämmer överens med nyhetsrapporteringar och egna erfarenheter och att fördomar bekämpas bäst i mötet mellan människor, problemet är bara att inte alla bor rätt till eller vill ställa upp på det.

  3. JL skriver:

    Kul kommentar från Flashback:
    Läser man inte 1984 i gymnasiet?

    New Speak och naivt flum i ljuv blandning

    Viktigast är att inse att de senaste decenniernas invandringspolitik är konstgjord och bygger på en förlegad uppfattning om nationell kultur och att motvilja de senaste decenniernas massinvandring och multikulturalism står i motsats till uppfattningen att kultur förändras. Det är vidare en förlegad uppfattning att denna förändring och ”berikning” (värderande ord) enbart är av godo. Detta har f ö givit upphov det ironiska epitetet ”kulturberikare”.

    Det är vidare en förlegad uppfattning att invandring och i synnerhet massinvandring är nödvändig för detta ”samspel”.

    Den enda processen som tycks vara konstant och inte förändras är tankeprocessen i multikulturalisternas hjärnor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s