Ideologiernas krig

Thomas Nydahl skriver intressant på sin blogg: ”Nationalismen lider här av samma skeva syn som kommunismen, fascismen, nazismen och islamismen. Att ställa in sig i något av leden för att stå de andra emot är just det självbedrägeri som leder till katastrofen. Att ihärdigt hävda individen är att stå dem alla emot.”

Jag kan bara instämma i hans visdomsord och vill samtidigt förtydliga min egen syn på ett liberalt och individbaserat samhälle. Till skillnad från andra ideologier kan man inte skilja på en liberal idétradition och en sekulär demokrati samt individuell frihet eftersom det utgör liberalismens grundpelare. Emedan både kommunismen och fascismen stöder ett diktatoriskt styresskick genom att individen underordnas kollektivet, eller staten, förutsätter liberalismen istället ett demokratiskt styresskick för att tillgodose individens behov och önskemål. Av samma anledning uppfyller inte heller en religiöst präglad teokrati kravet på ideologisk mångfald för att kvalificera till en demokrati.

I ett sekulärt och demokratiskt samhälle måste därför alla politiska partier, oavsett ideologisk inriktning, tillgodogöra sig delar av det liberala idéarvet för att kunna verka på den politiska arenan. Problemet med dagens västdemokratier är, efter min mening, inte bristen på liberala inslag utan bristen på principiellt handlande. Principen om ett sekulärt och demokratiskt samhälle är inte förhandlingsbar men debatten om exempelvis burkan och religiösa inslag i stat, kommun och landsting, samt särlagstiftning, visar på ett utmärkt sätt hur man snarare vill lösa ideologiska konflikter på ett pragmatiskt sätt genom att förhandla bort den sekulära staten, och den jämlikhet som finns i allas likhet inför lagen.

Upplysningsfilosofen Emmanuel Kant betonade också nödvändigheten av ett principiellt handlande när han skrev: ”Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.” Medborgarskapet omfattar också vissa plikter och rättigheter där exempelvis trygghetssystemen i ett välfärdssamhälle måste baseras på ömsesidig solidaritet. Den som uppbär arbetslöshetsunderstöd förpliktar sig alltså i sin tur att stå till arbetsmarknadens förfogande och förväntas tillgodogöra sig den kunskap som är nödvändig för att fungera som en samhällsnyttig medborgare. Och samtidigt måste statens byråkrati bygga på ett tydligt regelverk för att garantera allas rätt till likabehandling.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s